När jag tänker på Marcus Schenkenberg

Det var när han var med i ett avsnitt av ”Berg flyttar in” för ett par år sen som jag började tänka på det: hur det är att känna sig som Marcus Schenkenberg.

Det är länge sedan han var på affischerna i Okej, länge sedan de pratade om honom i mitt 90-tals mellanstadiekorridorer – även om han ser typ likadan ut nu som då. (Det är lite som med Jared Leto – när jag sa till en kollega till mig att Leto skrämmande nog inte ser ut att ha åldrats en dag sedan typ 1995 sa min kollega träffande nog att ”han har ett porträtt på vinden som åldras”.)

I alla fall. I det här gamla avsnittet av ”Berg flyttar in” är Marcus Schenkenberg cirka 43 år gammal. Berg hänger med i hans vardag, bland annat är han på gymmet och underhåller musklerna, bland annat tvättar han kläder i sin inte så spartanska lägenhet i New York.

Så kommer Berg in på ämnet relationer. Det visar sig att Schenkenbergs bästa vän tragiskt nog har dött. Berg ställer någon fråga om ifall Marcus inte skulle vilja träffa en ny vän; en ny bästis, men istället för att säga att det vore möjligt gråter han och säger att visst har han vänner men, han vill inte kalla någon ny person för bästa vän. För det var ju just den kompisen som var hans bästa vän. ­­

Avsnittet igenom får jag en stark känsla av att Marcus Schenkenberg, denna ärkehunk, verkar vara ganska ensam. Han säger att de flesta han känner, vännerna i hans ålder, har börjat stadga sig, de har familj, kanske barn. Han har ju också pratat om att han vill stadga sig nu sen han var med i Let’s Dance. Han pratar om att han tänker på hur det hade varit om han och Pamela Anderson hade skaffat barn. Men, säger han till Berg, att det är som att han inte blir kär längre. Han har svårt att bli det, numera.

Det är ganska längesedan det här avsnittet gick, men jag har haft svårt att släppa det. Jag tänker på Marcus Schenkenberg, jag tänker på mig själv. Jag tänker: gud vad jobbigt det måste vara för folk som blir intresserade av honom, dejtar honom och hoppas på och vill ha en relation med honom: de kammar noll.

Han blir inte kär längre – det han gör, det är att bygga sin kropp, tvätta sin tvätt, tänka på sin döde vän och barnet som aldrig blev av med Pamela Anderson. Han är ensam och verkar egentligen varken nöjd eller missnöjd med det – det är bara så som det är.

Jag tänker på Marcus Schenkenberg och jag tänker på mig själv. Jag tänker på att vara 22 och inte vilja något hellre än att ha rätt skor så jag kunde komma in på Halv trappa plus gård; jag tänker på killarna jag blev intresserade av där och då: de såg enligt mig ut ungefär som Marcus Schenkenberg och jag kammade, just det; noll. En kväll kanske, ett telefonnummer, på sin höjd två dejter och sedan tre missade samtal från mig till dem. Sen, stendött.

Då trodde jag att jag verkligen ville bli ihop med dem, och att problemet var att de inte ville bli ihop med mig. Nu tänker jag att de var precis som jag; de ville väl inte ha någon relation, eller de hade inte lust, eller de kunde inte; kanske av exakt samma anledningar som jag eller helt andra, jag vet inte.

Jag antar att de där killarna jag dejtade helt enkelt inte blev kära. Och det blev väl inte jag heller, även om jag säkert trodde det. Det var bara så som det var, och det förstår jag nu när jag tänker på Marcus Schenkenberg.