Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.
I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.
Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.
Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.
Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".
Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!
Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.
Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar